Upp till kamp! ...för Förskolan.

Var ska jag börja? Med ett samtal med en kurskamrat från förskollärarutbildningen som liksom jag gett upp och övergivit förskolan för att förutsättningarna för att göra ett så bra jobb som man skulle vilja inte längre finns? Med dagliga berättelser om barn som fångas i negativa och destruktiva sammanhang, barn som dödar barn, och barn och ungdomar som anser att de i vissa miljöer inte har någon möjlighet till ett annat val? Med andra oroväckande rapporter om ohälsa bland barn och ungdomar? Visst fanns det en gång en vision om den svenska förskolan, att den skulle kunna vara ett komplement till hemmet och där hemmet av olika anledningar inte lyckades kanske till och med vara det som ger barnen en chans att bryta ett dåligt mönster?

Vem forskar på sambandet mellan nedmonteringen av förskolan och ungas hälsa idag? Vad har stora barngrupper, där bara den som skriker högst hörs och vi som personal bara handskas med att släcka bränder, för samband med klimatet unga emellan idag?

Jag kommer bara med ogrundade åsikter och teorier här men jag tror att om vi skulle få möjlighet att möta barnen i förskolan med respekt, inkännande och med medkänsla och med hela förskolans kompetens arbeta för att stärka barnens självkänsla, integritet, autonomi, tillit och kärlek skulle vi kunna rädda fler barn från att känna utsatthet, osäkerhet, självkritik, rädsla, hat och otrygghet som unga och sedan som vuxna. Men för att förskolans personal ska ha möjlighet till att möta varje barn med det just det barnet behöver anser jag att vi måste lägga resurser på att minska barngrupperna och öka personaltätheten. Det är en grundförutsättning för att förskolan ska kunna bli det visionen en gång i tiden såg framför sig. Från min synvinkel är det också en förutsättning för att förskolan ska kunna leva upp till en senare vision om en plats för kunskapens grogrund. Så låt oss börja i rätt ände och satsa på barnen och rädda förskolan!